Landsbygden ger en mängd miljönyttor som produktion av livsmedel, upplevelser, förnybar energi och mycket mer. Genom en god förvaltning och utveckling av landsbygdens nyttor säkerställs att dessa fortsatt kan användas som en tillgång även för kommande generationer.
Mål 6: Jordbruksmarken som odlingsresurs ska så långt som möjligt skyddas.
På landsbygden och inte minst på Trelleborgs slätter finns många naturresurser. Utmaningen är att få dem att räcka till både idag och imorgon. För att klara detta krävs gemensamma mål och en ständig förbättring och utveckling av såväl verksamheter som omgivning.
Söderslätts bördiga marker är av högsta klass och vi har ett ansvar att se till att även kommande generationer ska kunna bruka dem. Exploatering av kommunens jordbruksmark bör framöver begränsas så långt det är möjligt.
Genom åren har nya effektivare brukningsmetoder inneburit en utarmning av den biologiska mångfalden i landskapet men det har också påverkat själva jordbruksmarkens ekologi i form av jordbakterier, mykorrhiza och annat som är värdefullt.
Den omfattande utdikningen i Sverige under 1800-talet och första hälften av 1900-talet innebar att mycket ny jordbruksmark skapades. Detta var en förutsättning för att kunna föda den växande befolkningen, men det skedde på bekostnad av småvatten och framför allt fuktiga mad- och ängsmarker – miljöer som är mycket rika avseende både flora och fauna. I början av 1800-talet brukades i Sverige cirka 0,85 miljoner hektar åker. År 1930 var åkerarealen uppe i 3,80 miljoner hektar – en ökning med nästan 450 procent. En stor andel av betesmarkerna odlades också upp. Idag återstår endast 10–12 procent av de två miljoner hektar naturbetesmark som nyttjades i mitten på 1800-talet.
Ett annat hot mot odlingslandskapets naturresurser och värden är exploateringen av god jordbruksmark. När bebyggelse och vägnät i jordbruksintensiva områden byggs ut är det ofta på bekostnad av högklassig jordbruksmark. Åkermarken är en ändlig resurs och i och med exploateringen förbrukas dess värde för biologisk produktion. Idag utgör odlingslandskapet 8 % av Sveriges yta (SCB 2019). Andelen av Skånes areal som utgörs av tätort har sedan 1960-talet mer än fördubblats, från 20 000 hektar år 1962 till 40 000 hektar år 2000. 2015 har ytan tätort ytterligare mer än fördubblats och var då uppe i hela 99 000 hektar (Regionfakta). Ofta är det Skånes mest värdefulla åkermark som exploaterats för utbyggnad eftersom mest expansion sker i sydväst.
Sveriges odlingslandskap är starkt präglat av djurhållningen. Cirka 70 procent av åkerarealen används för att odla vallgräs och säd som foder till djuren. Dagens produktionssystem, med krav på snabbväxande djur, leder till att många lantbrukare föredrar det näringsrika vallbetet framför att låta djuren beta i naturbetesmarker eller hämta foder från slåtterängar. Detta påverkar även det vilda djurlivet som är knutet till hävdade naturmarker.
Konsumtionsmönster och politiska beslut har en stor inverkan på betesdjursdriften. Den nuvarande trenden är att antalet nötkreatur minskar, framför allt mjölkkor men även antal svin visar en liten minskning. Kanske kan trenden vändas om konsumenterna blir medvetna om att de genom att välja svenskt naturbeteskött i stället för importerat kött kan hjälpa till att hålla landskapet öppet och öka den biologiska mångfalden.